Jag är inte snål – Jag har koll på min ekonomi & omgivning

Mathilda Ljungberg

Ibland får jag lite ironiskt höra att jag är snål eller ”egoistisk”. Ove Sundberg, är mitt nickname. På ett negativt sätt. De gångerna har jag trallat med i refrängen och givit ett leende till svar. Som om jag håller med eller bara accepterar skämtet. Bara under de senaste dagarna har jag förstått att jag är HELT tvärt om.

Jag bor i Sveriges rikaste kommun, Danderyd. Mina bästa vänner åker på resor varje lov och har fina märkeskläder. Villorna är stora som slott och det räcker längre inte bara med att man får mat på bordet, man ska även få rätt mat på bordet. Helst de nyttigaste ekologiska varorna som kostar några kronor extra. Somliga här i Danderyd äter inte alls. De svälter sig själva då utseendet är så viktigt. Majoriteten drar inte bara på sig ett par slitna joggingskor och springer ut i elljusspåret, utan har ett gym-kort som kostar många tusen varje år på SATS – det är ju ändå pappa som betalar. Sen jag flyttade hit till Danderyd har jag blivit en karaktär i teatern.

Men jag är inte uppvuxen här i Danderyd. Jag är uppvuxen i Bergshamra. Det ligger egentligen inte mer än två stationer bort med röda linjen från Mörby, men ibland känns det som att resan mellan de stationerna är en portal mellan två världar. Passerar du stationen Bergshamra så är du inne i Danderyds-bubblan. Här där jag bor idag. Allt utanför bubblan är en annan värld.

Jag var 9 år när jag flyttande från Bergshamra till Danderyd. Tio minuter med en flyttlastbil ser jag nu i efterhand som en klassresa från medelklassen till den övre. Idag är jag som alla andra här i Danderyd. Men jag tror att till skillnad från majoriteten, är jag uppvuxen på ett annat sätt. Jag är inte bäst i gänget på att hitta den billigaste flygresan till både Kos och Hvar för att jag har tur. Jag är van att leta efter de billigaste flygpriserna. Jag och mamma sitter varje år och söker extrapriser, billigaste säsongen att boka flyg och hemsidorna som är mest prisvärda.

När jag flyttade till Danderyd märkte jag direkt hur viktigt det var att kläderna skulle komma från Hollister eller Abercrombie & Fitch. Alla hade det. Två märken som bara fanns i USA och utvalda städer i Europa. Hur skulle jag passa in med mina kläder? När Hollister kom till Sverige köpte jag en turkos T-shirt som det stod ”Hollister – surf club” på, för att passa in. Det var den billigaste produkten i affären jag kunde hitta, men den var i alla fall från Hollister så då kände jag mig som en i gänget. Stackars pappa fick under en senare jobbresa till USA springa in på Abercrombie & Fitch och köpa en tröja till hans giriga dotter (mig) där hemma. Dottern som inte brydde sig om vilken tröja han köpte, så länge det stod A&F på den…

Jag har alltid rest utomlands, alltid haft det gott ställt och alltid haft ett fullt kylskåp att komma hem till. Men jag har också alltid haft vänner med andra perspektiv. Vänner som aldrig rest, som haft en ekonomi så nätt och jämnt gått runt och som varit nöjd så länge en limpamacka och packet smör fanns tillgängligt att äta som mellis. Vi hade det bra ställt i Bergshamra. Bland de bättre. Vilket även var anledningen till att vi hade råd att flytta till Danderyd. Men jag har växt upp med folk som inte alltid haft det så lätt. Som bråkat, hamnat i dåliga gäng, hängt på fritidsgården för att slippa gå hem, haft släkt och vänner kvar i det hemland de flytt från.

Därför sparar jag inte 50 kronor på att köpa en baguette i skolkafeterian för att jag är snål. Jag vet pengars värde och behovet av pengar för andra. Jag har inte magen att vara den giriga ungen som med tunnelseende ser Danderyds-bubblan’s fina villor och märkeskläder utan att någon gång tänka efter.

Jag är ”Ove”:n i gänget. Den snåla som i första hand alltid kollar på prislappen och sen avgör om produkten är snygg eller inte. Och jag är okej med det! För jag är den som alltid kollar på prislappen. En tröja över 249:- är för mig dyrt! Men det förklaras av min bakgrund. Jag har ett annat synsätt och perspektiv än vad majoriteten i min kommun har. Jag är väldigt omtänksam och bryr mig mer om att min hund ska få mat i skålen klockan 18.30 än jag själv. Jag vill inte köpa en baguette i skolkafeterian för 50 kronor om jag vet att jag kan gå till ICA på vägen hem och köpa 5 st för samma pris. Jag har koll på min ekonomi, värden, perspektiv, uppskattning och behov och hur de begreppen bör kombineras mest effektivt.

Hur ser ni på er individuella- och familjs ekonomi gällande prioriteringar, behov, nöjen, värden osv? Är ni en eftertänksam spargris som mig eller är ni ”pappa betalar”-filuren?

/Mathilda Ljungberg

Annons: